Jag känner mig som ett litet papper som far omkring i stormen, känslostormen.
Och jag är trött nu, matt, urlakad. Det blir annorlunda men inte bättre. Och det är inte ett litet tag det handlar om, det är mer än ett decennium. Ska det aldrig lugna ner sig? Och varför gick jag sönder till att börja med. Jag mådde ju bra (bättre?) där ett tag, jag minns det i alla fall som lugnare. Kanske G, dåvarande sambo, tyckte annat, jag vet inte.
Jag känner mig så maktlös i känslostormen.
Fladdrande och trasig.
Nu är jag trött i alla fall.
Det kanske aldrig blir bättre.
Jag måste ju bara ta mig i kragen och rycka upp mig.
1 kommentar:
Åh gumman. Jag önskar jag kunde hjälpa!
Men jag finns här allafall. Om det är något jag kan göra så säg till!
Annars fortsätter jag försöka peppa och få dig att le ditt vackra leende!
/J
Skicka en kommentar