Torsdagen var fullkomligt vidrig. Hur trött som helst men jag kom iväg till gruppen i alla fall. Blev stående under ett träd på vägen dit för att undvika det värsta ösregnet. På gruppen drogs det vanliga, vad som görs nu och så vidare, lite drygt men tydligen nödvändigt. Hade ett kort möte med min handledare, efter det var jag så trött att jag lade mig i soffan en stund, tänkte jag, och somnade och sov ett par timmar. Skönt men jobbigt att vakna och inse att alla (nästan) gått hem. Väl hemma stupade jag i säng och sov gott fram till halv tre eller nått sånt.
På morgonen idag var jag på studiebesök på en liten personalrestaurang, ska praktisera där två förmiddagar i veckan. Måndagar och fredagar. Har redan ångest över det men vill verkligen och jag hoppas jag klarar av det och orkar.
Efter det har jag träffat A, så skönt att prata med henne. Hon förstår tror jag. Kanske var jag lite för öppen och sa lite för mycket om viljan eller snarare oviljan att vara vid liv.
Det går åt så mycket tid och kraft till att inte vilja leva men ändå fortsätta.
2 kommentarer:
Det är värsta heltidsjobbet ibland att hantera dödstankarna. De kan ju finnas där även när det ser rätt lugnt ut på ytan. Men man behöver prata om det då och då, med någon som kanske förstår.
Kram!
Här har du en till som också sov och vaknade upp till en enormt folktom lokal. Så där kul, men ibland är det nog nödvändigt. / My!
Skicka en kommentar