Jag är inte jag.
Jag finns inte.
Nej, inte så att jag inte finns rent fysiskt, för det gör jag ju.
Men psykiskt, min personlighet så att säga. Och det är bekvämt att ha det så, inte för att jag vill men jag är ju upplärd att inte finnas.
Nej, jag menar jag är inte lärd att finnas. När jag var liten, när jag växte upp, var speglingen eller feedbacken från mina föräldrar antingen inte där eller bara inte tillräcklig för vad jag behövde. Jag fanns liksom inte. När jag var glad visste jag inte att jag var det, om jag nu var glad, jag minns inte. Och då var det ok. När jag var ledsen visste jag inte att jag var det, om jag nu var ledsen, jag minns inte. Och då var det ok.
Men det är svårt att utveckla en personlighet och lära sig vad en känsla är och vad som är ok och inte i olika situationer om man inte får lära sig det av någon. Allt man vet är att något är fel men man vet inte vad och inte vad man skulle kunna göra åt det eller ens om det man vet verkligen är ”på riktigt” eller lämpligt för situationen.
Jag minns inte någon spegling.
När jag gick i trean gick jag hem från skolan i bara strumplästen, mitt i vintern. Det kommenterades aldrig hemma.
När jag var ännu yngre berättade jag för mamma att en av killarna i klassen var elak mot mig, han gjorde mitt liv till ett helvete. Hon sa att det var ju synd om honom för han hade det ju så jobbigt hemma. (Men jag då?)
Om det jag kände aldrig speglades eller ens lyssnades på, hur ska jag då kunna lära mig att förstå och känna igen mina känslor?
Nu är jag fan 35 och jag börjar lära mig.
Det går i etapper och det är jobbigt.
Jag antar att det är därför som jag så lätt bara stänger av och inte finns när det blir för mycket. Vilket det tydligen alltför oftast är.
Men jag får glimtar, glimtar som säger att ”HEY, du lever ju inte!”
Och jag blir ledsen, jag känner sorg över tiden som bara rinner förbi.
Olevt, utan känslor och med förvirrade och halv tänkta tankar, som i ett vakuum.
Bara existerar.
Jag vill inte ha det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar